Often when I meet friends who have children, they tend to ask their children to hug me.
This is something that have annoyed me for quite some time.
When I was little, I got very uncomfortable, and even started crying sometimes, when my mom asked me to hug her friends, who was total strangers to me, just because I got candy or some other gift from them.
I hated it very much,
I've always just wanted to hug people who I feel are close to me, a hug that does not mean anything, I can live without.
Why should a hug always symbolize some sort of "thank you" when one has received a gift, why can't just "thanks" be enough or maybe a handshake?
What are your thoughts about this?
I really don't like that children are feeling forced to hug strangers.
 |
| Me and my mom |
I know what you mean! I had to put up with sloppy kisses from a lot of my relatives when I was a kid, I longed to grow up and tell them no, but even now I am too scared to be rude and avoid hugs or kisses. I don't want to make them mad. The worst relative- an uncle who kisses you three times on the cheeks with your head in a vicelike grip- even though he is not really French- luckily lives very far away! I want air kisses, damn it! Some relatives you have to let kiss you because you love them, others cause you are scared of how they will react. I can't think of a way to avoid it!
ReplyDeleteWhen I was a kid, one of my friend's dad was bald. I had never seen a bald man (or at least not one the same age as my dad). I ran and hid behind my dad's leg, I was so scared. I don't think kids should have to hug strangers, I think it is terrifying.
Oh my I'm glad we dont have the kissing-part here in sweden, I would have hidden in closet everytime someone visited when I was younger then xD
DeleteDet är lustigt, jag tänkte faktiskt på detta för ett par veckor sedan när det var kalas hos min kusin. Jag minns att jag också tyckte det var jobbigt att kramas ibland, att det är en vuxen hälsningsfras (som en som vuxen ibland faktiskt fortfarande inte gillar!)
ReplyDeleteJag träffar mina brorsdöttrar ungefär en gång varannan månad, och alla jag känner kramar varandra, speciellt släktingar emellan. Men det verkar ju sällan som att barnen vill kramas, förutom med dem de träffar hela tiden. Jag har alltid sagt "Får jag en kram?" till barnen när vi ses, men funderar nu på att sluta fråga, och istället vänta på om de vill krama mig.
Det blir säkert lite av en vana för många, eftersom det är en grej de flesta gör. Jag vet inte varför det har blivit en naturlig sak att tvinga barn att krama..det måste ju ändå kännas som en onödig kram om man känner på sig att de egentligen inte vill?
DeleteJag känner åxå att det va jobbigt när man va liten och tvingades att krama. Och ogillar när folk med barn gör så med sina barn. Det är ju inte alls säkert att de barnen tycker att det va lika jobbigt som jag tyckte. Men jag föredrar ju att sånt kommer för att man kramas när man vill det. Men jag har väldigt svårt för att det ska kramas hej vilt när man hälsar på någon.
ReplyDeleteDet känns ok att krama vänner men inte nån man aldrig sett innan.
Knepigt helt klart.
Ja precis, barn är ju väldigt "fria" varelser och jag har flera gånger fått kramar av barn som utan att ha blivit tillfrågade bara kramar för att de känner för det, och det är ju så ska det vara. Att fråga efter en kram som vuxen är bara löjligt tycker jag!
DeleteJag tycker att som förälder så måste man ju se vad som funkar för just det egna barnet. Vissa gillar ju att kramas (som jag t.ex. :P ) medan andra inte gör det. Och gillar inte barnet det så tycker jag absolut att ett "Tack så mycket" ska räcka, så länge man visar att man är glad för det man fått. Jag har nog inte varit tvungen att krama folk som tack, and I'm a hugger.
ReplyDeleteSen tycker jag det är fint att fråga "Får jag en kram" för om barnet då skakar på huvudet så har du ju gett dem chansen att säga nej. Och då ska man bara le tillbaka (så ungen fattar att man inte blir sur) och fortsätta med annat.
Grejen är att när någon frågar vågar man oftast inte säga nej, jag var väldigt blyg så jag visste inte vad jag skulle säga också var jag tvungen att krama i alla fall. Så den kompromissen fungerar inte enligt mig :P
DeleteMy mom used to make me do the same thing. That's probably why I have such difficulty with hugging people now - even close friends, who I should be giving hugs to!
ReplyDeleteI think so too, I still feel uncomfortable if a stranger wants to hug me and when I'm hugging people I really like I'm afraid that THEY don't want to hug me.
DeleteJag tänkte direkt på mina kusiner, som inte är så små längre, men det känns som om det vore igår. :) Alla "vuxna" frågade om de fick kramar av dem när vi väl träffades, de såg verkligen inte roade ut av alla kramar, bara vissa xD Sen när kramandet var över så fnissades det och de var överlyckliga, som om "WE MADE IT!", it's over! lixom, haha, har jag inte tänkt på innan. xD
ReplyDeleteJag var själv väldigt blyg när jag var liten, så inte gav jag bort kramar till vem som helst, de fick krama mig - fast det var ofrivilligt. Men det var bara nära släktingar! :P
Ja det var precis så det var, jag minns att jag brukade säga till min syster såna saker innan folk skulle hälsa på typ "ååååå neeej nu kommer vi vara tvungna att krama dem och få äckliga pussar, blää"
Delete